Vuxenvärlden sucks!!

Läste precis ett intressant inlägg hos Jonas . Om att vi blundar för när barn far illa men sen näär de är vuxna o begår brott är vi snabba med att döma! Man gör så mkt självdestruktiva saker när man känner sig nonchalerad av vuxenvärlden.  De flesta vuxna ger av sin uppmärksamhet när det händer något som inte är bra. Mission accomplished. Man får uppmärksamhet o det var ju det man ville ha från början. Fast inte den rätta sorten. Negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls!!. De verkar inte ägna en tanke åt varför man börjat betee sig som en värsting. Avsaknaden av folk som bryr sig.. Att bli övergiven, ensam..Jag önskar att alla barn hade möjligheten att få omgärdas av nån som ger dem kärlek  o uppmärksamhet i en lugn o stabil miljö. Och jag vet också att det ibland inte hjälper men det är vår förbannade skyldighet att försöka!!   Att en  del ungdomar  beeter sig som de gör är ett kvitto på att vi inte orkat bry oss om dem!

Det här är ett gammalt inlägg ifrån metro med ett annat gammalt härifrån blandat med lite nytt så det är lite rörigt.  Fortfarande ett högaktuellt ämne och tyvärr kommer det alltid att vara det!  Alla barn har det inte bra hemma och det här är det värsta lovet för dem! De flesta barn längtar efter sommarlov o glass o bad o jordgubbar. Men det finns de som INTE längtar. Som bara ser loven som en början på ngt de vet kommer att bli förjävligt stor del av tiden. I vanliga fall har de ju skolan som tillflyktsort men inte under loven och sommarlovet är LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT!! Bara en sån enkel sak som att ha ngn att prata med istället för att skola o hela konkarongen vänder en ryggen. Ensam, Övergiven, Lämnad åt sitt öde. Det är hemskt!! 

 Så om ni misstänker att ett barn inte har det bra så tveka inte att ringa socialen. Bättre att ringa en gång för mkt!!

 Jag läste precis ett jättegulligt inlägg av Ulrika om hennes mormor. Själv var jag min mormors svarta får och min farmor brydde sig mest om sig själv. De visste ju bägge två hur jag hade det o trots att farmor bara bodde ngn km bort var hon aldrig nått alternativ att gå till när det var som värst. Jag har redan berättat att jag hade en taskig uppväxt o att inget barn ska behöva uppleva den rädslan, osäkerheten, otryggheten,skammen mm det innebar. Inte för att jag kom till skada fysiskt men det är den psykiska smärtan som sitter i längst i vilket fall. Jag hemsöks fortfarande av min barndom. Den har satt djupa spår i mig o det finns mängder av saker jag inte orkar/vill ta tag i av rädsla för att bryta ihop o slå igenom. Det är nog pga av att jag vet hur det själv känns när alla vuxna runtomkring blundar som jag ställer upp så mkt som jag bara kan för Filip.  Och jag kan säga att efter det Filip varit med om så sviker vuxenvärlden fortfarande till stor del…

Barnen är vår framtid!! Och om vi sviker dem nu vad kan vi då begära av dem när vi blir äldre!?