Om allt mellan himmel o helvete. Mitt liv men sett från den ljusa sidan

Thats how I feel…

Visserligen hemma men.. Sagt att det aldrig mer ska upprepas men tilliten är borta. Vaknar av ont i magen varje dag. Gråter. Förbannar mig själv. Men så inser jag att de flesta har faktiskt ngn hjälp av sina anhöriga men jag har mikroskopisk sådan… Eller så har de bara ett barn.. Och inga problem… Dåliga ursäkter kanske men iaf en liten förklaring. Nästan helt ensam utan hjälp o som sagt jag har haft fokus på det ena men inte det andra…

Annonser

15 svar

  1. Hur har du det?

    18 mars, 2011 kl. 07:35

  2. Jag ser att det är några dagar sedan du skrev detta, men ett litet microsteg om dagen och så småningom är tilliten tillbaka! Kram

    17 mars, 2011 kl. 01:12

  3. krulli

    Beröätta det för din dotter. Berätta hur liten och ensam du känner dig (utan att skuldbelägga) och att du försöker och att du så gärna vill. Så gärna, att du bara vill väl, alltid!

    17 mars, 2011 kl. 12:41

  4. Jo

    Jag hoppas allt blir bra för er och även om det inte finns så många anhöriga kan du inte ta hjälp av någon annan?
    Önskar dig allt gott och massa styrka!

    15 mars, 2011 kl. 12:20

  5. jag kan inte annat än ge dig min medkänsla och så många kramar som finns
    ansepanse

    15 mars, 2011 kl. 10:41

  6. loonies

    Magen liten som en sten. Hård. Det är jobbigt. Ack så jobbigt.

    14 mars, 2011 kl. 10:07

  7. ❤ Tänker på dig!

    14 mars, 2011 kl. 08:59

  8. Men vad tråkigt att du är alldeles ensam! En mamma ska inte behöva ta något sådant själv. Men herregud.. Är inte pappans del av släkten oroliga!!?
    Något gör ju att Emelie mår som hon gör. Förhoppningsvis kan du få henne att prata med någon hon lär sig lita på. Såg att du ville få en kontaktperson på Soss till henne. Hoppas du lyckas med det och att den personen är någon hon kan ty sig till. Förstår att det måste kännas fruktansvärt för dig när du inte kan hjälpa henne på något sett.

    Kramisar

    14 mars, 2011 kl. 07:15

  9. Det du upplever har mina föräldrar haft. Kramiz

    14 mars, 2011 kl. 06:52

  10. Livet som varelser i kött är som det är.

    Om hur mitt strax 70-årade ”helvete” har varit HÄR.

    Ha det… / hälsar Josef

    14 mars, 2011 kl. 02:19

  11. du har det tufft och jag hoppas att du snart kan få den hjälp du behöver
    kram
    vicke

    14 mars, 2011 kl. 01:15

  12. Det är tufft att vara tonårsförälder. Att vara ensamförälder är ännu tuffare, speciellt om man inte har familj runt omkring som kan stötta.
    Det som har hjälpt mig är vänner som kan lyssna, peppa och trösta.

    Vem som hamnar på glid beror sällan på hemförhållanden, utan mer av kompisar, umgänge och faktiskt slumpen.

    Kärlek, tid och tålamod har varit mina mantra när det har varit som tuffast.

    Kram

    14 mars, 2011 kl. 11:58

  13. Men snälla.
    Vad det än som har händer i ditt liv så hoppas jag att det löser sig.
    Kram på dig!

    14 mars, 2011 kl. 09:03

  14. Long Time (5 dagar) No See,
    har varit orolig för Dig vännen!
    🙂
    Kram
    Stevie

    14 mars, 2011 kl. 09:02

  15. Har du ingen som finns där?
    Inga vänner som ställer upp heller?
    Förstår att du inte har nån tillit just nu, hoppas verkligen ni kan komma nånvart.
    Du måste ju få hjälp nånstans, du fixar inte detta själv.
    Kramar

    14 mars, 2011 kl. 05:29

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s