Pandoras Box är på glänt..
så nu får ni jävlar i min låda trycka till ordentligt Krulli och Petra. Jag höll på o ge fan i allt idag o packa väskan o bad barnens pappa komma hit o ta hand om barnen. -Du kan inte göra så här mot barnen sa han. -Watch me!! svarade jag. Blir som en obstinat barnunge med dem känslorna i kroppen. Jag ger fan i allt då. Men som tur var kom jag till sans. Fast det är jävligt nära nu. Jag känner hur det flåsar i nacken.. Monstret från förr…
0.000000
0.000000
This entry was posted on 17 maj, 2011 by kloppan. It was filed under Uncategorized och märktes med ACDC, barnunge, flåsar, hells bells, krulli, monstret, nacken, obstinat, pandoras box, petra.
Kloppan's Blog 
Ajdå, det här lät inte bra det. Var ett tag jag besökte din blogg, tyckte det var dags nu.
24 maj, 2011 kl. 12:25
Hur är det nu. Får du någon hjälp från barnens pappa? Eller står du fortfarande själv?
20 maj, 2011 kl. 10:20
Usch vad jobbigt det låter! Hoppas du får lite avlastning!
20 maj, 2011 kl. 10:16
Hur går det Charlotte! Har du kastat ut ungarna genom fönstret än? Härdar du ut?
*kram*
19 maj, 2011 kl. 07:53
Lyft inte på locket till Pandoras ask….det är lurigt som attan! Kramar
17 maj, 2011 kl. 08:22
Ja, spontant känner jag ju som Petra, de har ju en pappa, varför ska inte han kunna stå o målet ett tag!? Men jag säger inget utan skickar bara en massa ljus, värme och styrka. Kram!
17 maj, 2011 kl. 08:09
Förstår att du har de grymt. Jag som pappa har alltid delat ansvar med våra barn. Kramiz
17 maj, 2011 kl. 02:24
Barn är ju ett ansvar man vill dela. Hur mycket man än älskar dem behöver man andrum själv också. För att fungera.
Kram.
17 maj, 2011 kl. 09:40
SVAR: Inte ens när man är med i menza, har jag hört…
17 maj, 2011 kl. 09:09
Bit ihop, kämpa emot och försök hämta styrka var du än kan få det.
Jag lämnar lite här så kan du ta när du bäst behöver det.
Önskar vi kunde byta en dag så du kunde andas och ta igen dig men tyvärr, det går ju inte!
*kram*
17 maj, 2011 kl. 07:47
det var bra att du sansade dig iaf
17 maj, 2011 kl. 07:24
Fy fasen vad många gånger man varit där. När man känt att man gör vad som helst bara nån tar bort dom….Vilken tur det är att man har den där sista spärren.
Men samtidigt varför skulle man inte kunna göra det? Det finns ju en pappa som faktiskt ska kunna ta hand om sina barn med!
Kramar
17 maj, 2011 kl. 05:36
Petra: I den bästa av världar så haade det ju funnits en pappa med ansvarskänsla!!
17 maj, 2011 kl. 07:26
Ibland blir det för mycket, och när man tror det lugnat sig blåser vinden upp igen.Barnen är det finaste man har…fast så tänker man inte just då. Det blir bättre.
kram
17 maj, 2011 kl. 09:56
Bodil: Nån gång blir det väl bättre
20 maj, 2011 kl. 07:37