Hur kunde du?! Varning för tårtrillande!!

 Hittat på vovve.se:

När jag var valp underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.

Du kallade mig ditt barn och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. När jag var ”dum”, pekade du ditt finger mot mig och frågade ”Hur kunde du?” – men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssande på dina lugna andetag och hemliga drömmar och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för ” glass är inte bra för hundar”, sa du). Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär och la mycket tid på att leta efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut. Jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en ”hundmänniska” men trots det välkommade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur de luktade och jag ville ta hand om dem också. Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dem och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, som jag ville älska dem, men jag blev ”fånge i kärleken”.

När de blev äldre blev jag deras vän. De hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem att göra och deras beröringar. Ditt kel med mig var numera så sällsynt. Jag skulle försvara dem med mitt liv om så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider det, då andra frågade om din hund och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara ”Ja, ja” och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till att bara vara en hund och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa: – Jag vet att ni kommer att hitta ett hem till henne…

De skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick. De inser att för en medelålders hund, även med papper, så är det nästan omöjligt. Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek: – Nej pappa!!! Snälla, låt dem inte ta min hund!!! Du var orolig för honom och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv. Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon och artigt vägrade du att ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa och nu har jag det också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen, men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. De skakade sina huvuden och sa – HUR KUNDE HAN?

De är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. De matar oss naturligtvis men jag tappade aptiten för flera dagar sedan. I början då någon passerade min bur pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända men det var också en känsla av lättnad. ”Kärlekens fånge” hade nu nått slutet.

Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämmningar. Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan.

Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade – HUR KUNDE DU? Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa, ”Jag är ledsen…” Hon kramade mig och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats – en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden – och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt, ”HUR KUNDE DU?”, inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid. Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet…

---

Några ord från författaren

Om ”HUR KUNDE DU?” fått dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det, därför att det är den sammansatta historien om miljoner av ”ägda” husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, så länge copyrighten respekteras.

Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp om omplacering finns råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar. Att allt liv är värdefullt. Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings- och kastreringskampanjer i avikt att förhindra oönskade djur.

©Jim Willis